Multipappa

Idag fyller Emma 28år och jag passade på att uppvakta henne med frukost på sängen. Så GRATTIS ÄLSKLING PÅ DEN STORA DAGEN!!!!

Typiskt!!! När man väl landat i Ängelholm och påbörjat sin bilfärd hem så börjar motorn koka. :( Tack och lov så kommer Krister till min undsättning om wn stund. TACK Krister!!!!

Såg denna tattuering idag och kunde inte låta bli att beröras. Den fick mig verkligen att inse hur mycket jag saknar min familj. Mina underbara barn och min lika underbara fästmö Emma.. Jag älskar er. Ni ger mig en mening med livet och betyder allt för mig.... Jag saknar er.

Hela gänget ute och delar ut reklam. Barnen ville så klart hjälpa till. :)

För att förtydliga mig för mitt halvdeppiga inlägg för några dagar sen dom handlade om mina stora barn så kommer jag nu förklara lite till...

Tydligen har någon tolkat det hela som om jag skulle sakna Debbie (mina stora barns mamma). Fråga mig inte hur man kan tolka inlägget så. Men så är givetvis inte fallet. Inlägget gick ju ut på att det var barnen jag kände mig frustrerad över och hade ångest för att jag inte kunce vara där för dom alltid. 

Jag är lyckligare än någonsin i mitt kärleksliv. Jag har träffat kvinnan i mitt liv. Jag har nog aldrig förstått innebörden av evig kärlek innan... Och Jag och Emma är inte ens gifta ännu. Jag har haft en otrolig tur i oturen som träffat henne. Hade det inte varit för att mina tre äldsta barn hade drabbats så hade mitt och exfruns uppbrott varit det bästa som kunde hända och jag hade varit den lyckligaste människan i världen. På sätt och vis är jag lyckligast i världen... Men det gäller ju den del i livet som kallas kärlekslivet. När det gäller barnen känner jag ju mig lite tom och saknar mina tre äldsta som ni kanske förstår.

Jag är evigt tacksam för allt stöd jag fick från Emma, mina vänner, kollegor (om ni inte förstod att ni räknades in bland vännerna) och min familj. Ni vet vilka ni är.

Det var nån som sa att man vet vem ens riktiga vänner är när man har det svårt. Och jag blev helt ärligt förvånad när folk jag trodde jag tappat kontakten med helt plötsligt dök upp och ställde upp i alla väder. Underbart att veta att man inte är bortglömd. Jag är som sagt er evigt tacksamma.

Idag så börjar jag iallfall jobba klockan 12 och vi har tvättstugan nu på morgonen. Jag ska vara ensam hemma nu på förmiddagen med tvillingarna en stund då Emma ska iväg och diskutera sina stora barn lite med deras pappa. Men det ska säkert gå bra.

 
Mina tre äldsta barn efter uppbrottet med deras mamma

Jag älskar dig Emma!!

Denna filmen blev det. Nu börjar insläppet. :)

Idag mötte Emma upp mig på jobb. Vi är barnlediga idag. Lotta och hennes kompis passar isis och Freja idag. Jättesnällt av dom. Så vi passar på att äta på en mysig restaurang och sen ska vi på bio. Vi firar idag... ;)

Håkan bråkan vet inte hur man parkerar som vanligt folk. B-)

Nu ska vi iväg på tvillingträff. :-D

Lyxade till det med lite godis ikväll. Vattenmelon. Fint. :-D

Det blev ett långt avbrott i min blogg här som ni kanske märkt. Det känns som tiden och motivationen inte har varit på topp. Efter jag haft de barnen i slutet av augusti så mådde jag inte riktigt bra... inte för att jag haft dom utan för att jag lämnat dom. Kändes väldigt tungt att lämna dom efter att haft dom så mycket som jag hade dom då. Det känns som en stor del av en fattas när man lämnar dom ifrån sig. Samvetet får ju sig en törn med. Även om jag vet att det inte funkar att jag har dom mer iom att Tiffany börjat i skolan och mina jobbetider. Dessutom har deras mamma (och barnen med såklart) flyttat till Ljungby. Det är ca 20 mil tur och retur, dvs 1 timme och 10 minuter enkel resa.

Hur som helst så började jag jobba igen efter föräldraledigheten den 1:a September. Men det blev inte långvarigt, onsdagen den 9 september fick jag rejält ont i magen. Och då menar jag RIKTIGT ONT!!! Gick ifrån jobbet en halvtimme innan jag egentligen skulle slutat i hopp om att kunna köpa nåt på apoteket som kunde hjälpa. Fick tag på Imodium Plus som skulle hjälpa enligt den trevliga damen som stod där och hjälpte till.

När jag kom ut från apoteket så blev smärtan mer och mer koncentrerad på samma ställe. Snett ner till höger om naveln. Först DÅ gick det upp ett ljus för mig. Ringde till min bror Jerry och frågade:

"-Var har du ditt ärr efter din blindtarmsoperation???".
"-Snett ner till höger om naveln, vadådå?", svarade han lite frågande.
"-Jo, för att jag har skitont just precis där"
"-ÅK IN DÅ!!!!", fick jag till svar

Ringde Emma och förklarade. Och ringde sen Jerry igen och frågade om han kunde ställa upp och hänga med in. Och det kunde han väl menade han på.

Åkte och hämtade honom och körde in. Fattar inte att jag själv körde bilen in till sjukan.... Har ingen aning hur jag fixade det så här i efterhand. Gjorde ju så jäkla ont!

Blev inskriven direkt när jag kom till akuten och de tog en massa provor och grejor. Sen var det vänta... och vänta... och vänta lite mera och till slut ringde Jerry mamma och pappa som kom in och bytte av honom frammåt midnatt. Jerry skulle jobba tidigt på morgonen efter. Och förresten Jerry.. Vet inte om jag sa sagt det innan men TACK FÖR ATT DU FÖLJDE MED!!!!

Hur som helst så rullades jag upp till kirurgakuten, fick lite "fina" kläder märkta: "tillhör landstinget", och lite morfin. Hallalulja.... Eller kanske inte. Kände mig jättekonstig efter jag fått det och det hjälpte inte speciellt mycket mot smärtan. Sedan så tog dom MÄNGDER med prover under natten. Jag såg ut som en nåldyna. På morgonen efter så kom Emma och min pappa in och hälsade på när jag väntade besked på vad som skulle hända. Minnena här är lite luddiga pga medicinen jag fick under tiden jag väntade på svar. Men jag tror att Emma var kvar till jag fick beskedet om att det skulle bli operation men fick åka hem sen pga barnen. Pappa stannade kvar och försökte peppa mig eftersom jag fick mer och mer panik att de skulle skära i mig. Pappa har ju varit med om några operationer den senaste tiden och fick mig nog lite lugnare igen. TACK FÖR DET PAPPA. Innan de skulle rulla in mig till operation så menade pappa på att de skulle ge mig nåt lugnande eftersom jag var så nervös. Och det fick jag. Men vet inte hur mycket det hjälpte för jag hade jättehög puls hela vägen ner till prepprummet. Där fick inte pappa följa med längre.
När jag kom in så förklarade nån man (minns inte vem han var) hur det skulle gå till. "Två pyttesmå snitt, Titthålsoperation.... rutinoperation... tar inte mer än ca 30 minuter... mm mm".
Jag rullas sen in i rummet i direkt anslutning till operationssalen. Där får jag en dos av nånting och frågar vad det är. "-Det är ett morfinliknande prepparat men är mycket mycket mycket starkare", svarade tjejen. Fint tänkte jag och märkte hur hela min kropp slappnade av och pulsen gick ner. Hon klistrade på en massa grejor överallt och grejade. Sen sa hon: "Nu ska du få samma preparat igen men dubbel dos så kommer du känna dig lite mer avslappnad och lugn." och DET kan ni ge er på. Jisses. Dom rullade in mig i operationssalen och bad mig andas i en mask. Samtidigt spännde de fast mina ben i bordet. Det kändes lite underligt men just då var jag inte överdrivet brydd längre. Sen sa nån: "-Nu kommer du få narkos i armen här". Jag tittade på armen när hon tryckte in det och så hörde jag nån säga: "-Och där försvann han" och sen blev allt svart........

....Vaknar och mår illa och försöker sätta mig upp (fråga mig inte hur jag tänkte där) och skriker: "-Jag behöver kräkas"....svart igen.... Vaknar upp och inser att jag inte kräkts men hade fått en sån fin kräkpåse som låg i min säng. Ber att få låna en telefon och ringer Emma för att berätta att allt gått bra.... har ingen aning om vad som sades riktigt i det samtalet dock... men vet att jag ringde.

Sen gjorde dom ett ultraljud (!!!!!) på mig. Och då kom dom på att jag var kissnödig. Jaha??? tänkte jag. Då får du kissa i en flaska sa dom. Men ICKE!!!!! Jag skulle på toaletten och var fast besluten om detta. De tyckte nog att jag var galen. Men de rullade mig hela vägen fram och efter ett bra tag kom jag äntligen fram till toaletten. Kände sig som en mindre pigg 90-åring. Efter detta rullades jag upp till rummet och fick mera smärtstillande.... När de skulle byta det väldigt blodiga förbandet märkte jag också att jag hade ett rejält snitt på magen. Ingen titthålsvariant där inte... och inga 30 minuter heller fick jag sen reda på. Nån doktor berättade vad de gjort och att det tagit nästan 6 timmar. Men jag minns inte mycket av vad han sa. Huvudsaken är att de gjort det ordentligt.

Efter några dagar så fick jag åka hem och blev sjukskriven 3 VECKOR(!!). Och fick starka smärtstillande, nån morfingrej tydligen. Mådde jätteilla av dom men kunde ju inte precis strunta i dom heller för det gjorde ju så förbaskat ont.... Ja, det gjorde faktiskt mer ont än innan jag åkte in på operation, underligt nog.

Skulle egentligen haft hem de stora barnen på helgen också men det gick ju inte precis.

Nog om det. Kom iallafall tillbaka till jobbet efter drygt 1½ vecka men kunde inte knäppa jobbyxorna eftersom dom satt mitt över såret. Så det fick bli låga jeans.
Nog om detta.

Jag har haft barnen här denna helgen och det har varit underbart. Ni kan inte ana hur mycket jag saknat dom. Tyvärr har det varit RIKTIGT TRÅKIGT väder i helgen så vi har varit inne. :( Men vi skrev ut lite målarboksbilder som barnen kunde fylla i. De tyckte att det var roligt alla 7 stora barnen. Isis och Freja kan ju inte riktigt ännu ;)

Ikväll lämnade jag barnen igen i Ljungby. Möttes upp av Niklas (De stora barnens mammas kille) efter som barnens mamma hade varit och handlat och inte hunnit hem. Alissa hade slocknat på vägen upp i bilen och var jätteledsen. Kändes verkligen skittungt att lämna dom idag. Alissa blev iallafall lite gladare inan jag hann åka.

När jag gick ut genom trappen så kände jag bara hur frustrerande allt kändes... Folk gnäller för minsta lilla idag känns det som.... men testa att lämna ifrån er era barn för att sen inte få träffa dom på nästan två veckor. Helt plötsligt så känns vardagens problem så löjliga... Jag känner mig helt tom inombords... Jag känner mig så maktlös och jag känner mig som en svikare som inte kan vara där för mina barn ALLTID.... Jag känner mig så otillräcklig att jag inte ens kan förklara det med ord.... Jag är inte så bra på det här... inte bra alls..

Nä, nu ska jag försöka sova lite... om jag kan... Ska jobba 9-20 imorgon vilket betyder att jag åker hemifrån vid 8 och är hemma vid 21 på kvällen...

Hoppas att allt är bra med er alla som läser och att ni har förståelse för att jag inte uppdaterat bloggen senaste månaden.

Pappa saknar er...!!